Posts by Emma Graaf

Race Report Ironman Italy: DNF

Jag hade önskar att jag skulle kunna skriva en racereport om hur bra min första Ironman på två år hade gått. Hur kul det hade varit att tävla på min favortidistans igen, hur stark jag hade känt mig och hur snabbt det hade gått.

Tyvärr, blev det inget av ovan nämnt i den tävling jag sett så fram emot. Inte minst för att hel Graaf Crew åkte med mig och att jag länge velat åka till Italien. Nu skulle jag få kombinera tävlandet med familjeresa och ett vackert land att besöka.

Resan började redan kl 7:30 på onsdagsmorgonen då jag, Simon, mamma, pappa och kusin Johanna åkte från Norhyttan, till Arlanda och vidare ner mot Italien.  Resan gick bra på alla sätt, tills vi kom fram till Bologna….Det hela började med att Simons betalkort blev uppätet av en uttagsautomat, inklusive de pengar han hade tagit ut. Typiskt. Inte hela världen ändå. Sedan skulle jag och Simon ta tåg eller taxi mot Cervia och resten av gänget hämta ut en hyrbil som vi förbokat. Vi insåg dock snabbt att tåget skulle bli väldigt omständigt och ta ofantligt med tid så vi satsade på en taxi istället. Stod i kö oändligt länge för att sedan bli avvisade av varenda taxi för att de ansåg att två cyklar och tre passagerare abolut inte gick att få in i just deras bil. Sablar! Borta vid biluthyrningen gick det inte heller så bra då ”vår” bil blivit krockad och inte gick att köra. Som tur var kunde vi bli uppgraderade till samma pris och kunde plocka ut en minibuss som vi alla, inklusive cyklarna, fick plats i. Jippiiii, nu kunde vi äntligen åka till Cervia.

Vi anlände kl 22, väldigt trött och hungriga. Åkte ned på stan och hittade efter många om och men en öppen restaurang med den mest gudomliga stenungsbakade pizzan och de bästa råvarorna. Som tur var hann vi också nätt och jämt köpa frukost mittemot i en delikatessbutik innan hela stan verkade stänga igen. Mätta och trötta kunde vi åka tillbaka till huset och somna in.

Dagen efter skulle vi testa benen och banan. Simon skruvade snabbt ihop våra Argoncyklar och vi gav oss iväg. Vi träffade av en slump upp Marre, David Björk och Kristian Ek som också skulle testa cykelbanan inför tävlingen. Benen kändes verkligen skit och jag ville bara hem, lät de andra cykla i förväg. Efter 45 min lämnade vände vi hemåt och Simon sa åt mig att köra några ”pick-ups” för att få igång kroppen. Det gick helt okej men jag kände inte att jag hade någon ork. Fick för mig att alla inställningar på cykeln var tokiga, såklart fick Simon skit för det eftersom han skruvat ihop den.

Väl hemma käkade vi lunch och åkte sedan ned till simstarten och testa simma i vattnet. Det var vansinnigt långgrunt!

Fortfarande seg känsla i kroppen men gjorde mitt bästa att bara slappa dagen innan tävling. Gick på pre-race, sprang en tur, checkade in i god tid i det ändlöst långa växlingsområdet och studerade banorna. Cyklingen skulle vara närmare 185 km vilket grämde mig lite….

Det kändes helt...

Tjörn Triathlon och ryggskada

Förra veckan var något omtumlande och såg ut såhär:

Lördag: tävlade Tjörn Triathlon (halvironman) och kom 3a i seniorklass
Söndag: resa hem till dalarna& ett lätt rullpass på MTB där jag föll illa och slog i ryggen på en sten.
Mån: deppig och allt gjorde ont
Tis: ännu deppigare för det gjorde fortf ont trots maxdos värktabletter
Ons: får panik för det gör fortfarande ont, ringer Andreas Bjurman på access rehab som lugnar och säger att det strax går över
Tors: inte lika ont! Kan ta promenad och simma en liten tur, OCH cykla en timme utan att det var misär
Fre: det går åt rätt håll! Åker in till sporthallen och simmar bassäng men det gör ont att vända och att vattenlöpa så jag blir lite deppig igen.
Lör: Skogsdag i Rankhyttan, håller låda hela dagen och glömmer ryggen
Söndag: kan gå ur sängen nösta utan att det hugger. Cyklar 5 timmar.
Måndag: friskförklarar mig själv.

Jag kommer kunna tävla i Italien 23 september, men nu kommer nästa utmaning: att hålla sig frisk bland alla sjuka människor!

Pallen; 1a Åsa Lundström och Jesper Svensson, 2a Mona Hallberg och Fredrik Bäckson, 3a jag och Ludwig Fleetwood ...

Vinst i Säter!

Ställde upp i Säter Triathlons sprintrace i lördags. Jag bestämde det på morgonen då jag såg att det skulle bli kalasfint väder och mina träningskompisar från Ludvika spontananmälde mig på plats, så att jag kunde hinna med ett kort simpass innan det bar av mot Säter. Det var mest på skoj och för att få tävla på ”hemmaplan” när det ändå var så nära kunde jag lika gärna åka dit och umgås och mingla med både nya och välbekanta ansikten i triathlonvärlden!

Jag visste att en olympisk nog skulle bli lite kämpigt att genomföra så jag valde sprinten då jag vill lägga fokuser på att få upp mer fart nu, fram till nästa tävling. Och eftersom jag bara kört 2 st korta simpass om 2000 meter på en hel vecka så visste jag inte riktigt hur kroppen skulle reagera. Det hade varit mycket upp och ner med energin de senaste dagarna pga långa, långa jobbdagar och mycket att tänka på.

När starten väl gick så var det bara full patte framåt och hur kul som helst att verkligen kötta på järnet i 400 m! Kom upp hyfsat bland herrar och stafettlag (men ingen aning om placering bland herrarna, topp 5 skulle jag tro). När jag kom in för växling fick jag lite kortslutning….allltså jag KAN inte stressa/skynda mig i växlingarna! Det går bara långsammare!!! För att få på mig skorna tog väl ca 2 km på cyklingen innan jag fipplat klart, åh herregud varför ska det vara så svårt!? Hur kan man få på skorna på bara några sekunder? Jag bara fastnar och river loss kardborreknäppningen så att det blir ÄNNU svårare att få på sig. Dessutom bli allt helt knöligt jämt och jag får skav. Känner ni igen er?

Cyklingen gick bra tycker jag, fick ta första varvet för att bara starta igång och komma in i den lite högre belastningen än vad som gäller på en halva, men andra varvet gick riktigt bra och med bättre effekt än jag haft på länge (det kan ju iof bero på den kuperade bana som Säter triathlon utspelar sig på).

In för växling och nu tabbar jag mig igen! Fick inte av mig skorna tillräckligt snabbt och fick springa in i växlingszon med en sko i handen och en sko på mig. Jättekonstigt och jag undrar var min hjärna höll på med!

Ut på löpet och nu kom krampe…i BÅDA vaderna! shit vad trist, tänkte jag, ska jag verkligen behöva bryta en sprint?! men jag tog det lite lugnare och så började jag tuffa på. Först i mitt halvironman-tempo men så succesivt började benen fatta galoppen och jag kunde öka varv 2. Men så trodde jag att det var just bara två varv och blev rätt less när jag insåg att jag hade ett varv kvar. Men då var det ju nästan slut på loppet och jag ledde stort så jag sprang sista varvet så gott jag kunde.

Trots en massa missar i växlingen och onödiga grejer så tyckte jag att det var superkul att tävla igen!...

Tävlingsschema

december 2017
M T O T F L S
« Nov    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031